Oops, nu riskerar jag lynchning.

Just ätit lunch och värmer upp mig efter förmiddagens sysslor i stallet, det tar ju sin lilla tid att mocka elva boxar, lägga iordning kraftfoder och packa höpåsar till alla hästarna för fyra mål mat.
Jag är jätteglad att vi bestämde oss för att snitta silaget innan vi rullade det, det har jag redan sparat både tid på och onödigt dragande och slitande vilket jag fick ont i ryggen av.
Alla moment jag kan förenkla och underlätta i stallet är guld värda och jag älskar att snoka runt på andras anläggningar för att se om någon varit smartare än jag och gjort bättre lösningar.
En av mina fiffigaste lösningar är ju såklart att få hjälp och ibland (under visst hot) hjälper sonen mig med höpåsar, då blir mamma glad. Han skulle nog hellre dö än att jag la ut en bild på honom när han gör det, men jag lyckades för ett tag sen få till en bild och såklart måste den väl läggas ut som bevis på att jag har en hjälpsam son?

Silaget förvaras ute under ett skärmtak.

Av någon anledning så vänder sig båda mina barn om när jag kommer med kameran i högsta hugg, jag älskar att fota och bli fotad, den genen har jag verkligen inte nedärvt till dem. Den underbara mannen är nog heller inte så förtjust i att bli fotograferad men han har gett upp att försöka undvika att komma med på bild, han vet att frun i huset är envis och jagar efter med kameran tills bilder i önskat antal är tagna!
Tur att hästarna inte springer iväg när matte/matmatte kommer med kameran!
Här är Qråkan, som nästan kryper in i kameran, mattes lilla prins :)