Utbränd eller bara lat, del 2

Att vakna med en molande trötthetskänsla i hela huvudet, med ögon som är grusade som efter en sömnlös natt och försöka röra på en kropp så matt att det känns som man har gele i armar och ben. Det har varit min vardag sen snart 15 år.
Och då sover jag ändå sällan mindre än 9 timmar på natten och vanligtvis än idag behöver jag göra en omstart i soffan efter lunch. Nu sover jag ca 20 min och kliver upp redo för eftermiddagen men förut kunde jag sova flera gånger om dagen och la jag mig ner sov jag i flera timmar. Därför utvecklade jag en konst att sova både sittande och stående, kan faktiskt sova koppla ner systemet en stund med ögonen öppna om jag måste bland folk.
Jag tror inte att man läker ut en rejäl utbrändhet, jag tror man får väva in den i sitt liv, acceptera läget och lära sig leva med den helt enkelt. Eller enkelt förresten, det är fan inte enkelt.
För vem vill som 29 åring gilla läget att man inte kan utföra ens en enkel handling vissa dagar, man orkar inte med sina vänner, sina barn, sin man och inte tusan orkar man med den värdelösa piece of shit männsika man helt utan att få välja, blivit.

Ung, solbränd men helt slut!  2003.

När det var som värst hade jag enorma problem med koncentrationen och minnet ska vi inte tala om, jag fick skriva lappar, jag tjatade sönder folk och jag glömde bort vad saker och folk hette. Sååå himla frustrerande, jag som alltid haft stenkoll på allt.

En jobbig grej var städningen, jag var helt oförmögen att ta mig för någonting i städväg och min pedanta sida skrek inombords då den underbara mannen givetvis inte hade en chans att hålla min tidigare kliniska ordning. Vet att jag ibland bökade fram dammsugaren, ställde den precis innanför dörren så han i princip snubblade in över den, så han skulle komma i håg att dammsuga även fast jag glömde att påminna.
Ägnade två år åt terapi för att kunna släppa på kontroll och behov över saker som faktiskt inte egentligen är världsliga. Svårt att lära sig se på saker på ett sätt man inte är van vid, svårt att lära sig att se ett rörigt hem, svårt att lära sig att rensa bland vänner och saker som drar mer energi än de ger.
Jag kan ofta undra över varför så många koncentrerar sig på problemen runt sina liv, varför inte koncentrera sig på möjligheterna istället, och framförallt se möjligheter istället för att älta problem, det är inte kul att lyssna när någon maler problem, problem, problem i timmar... Därför kan jag lova att det är inte många som fått höra mig gnälla, för inte tusan hjälper det någon!

Den underbara mannen förstod nog inte alls vad som hände, från att ha haft en sprudlande, energisk, glad, fixande fru, till att stå där med en jättesliten, förvirrad och lynnig fru som inte var sugen på eller orkade någonting. För självklart påverkas humöret, tur ändå att jag är en person som alltid tycker att "glaset är halvfullt" och inte "halvtomt", hur sjutton tar sig en pessimist igenom en sån här grej?

Första åren som utbränd var helt hysteriska, under tiden man ska försöka klara av en vardag och ett sällskapsliv är man på en galen jakt efter ett fysiskt fel, att skylla på och att bota.
Under tiden har man ju också en omgivning runt sig som såklart inte kan förstå vad som hänt och i vissa fall blev det enormt stressande, speciellt när man stöter på misstro och totalt oförstånd.
När man knappt själv fattar vad som hänt, vad som kommer att hända, hur tusan man hanterar det, så förväntade sig vissa att JAG skulle förklara, för dom inte förstod, jag såg ju frisk ut i deras ögon, är det inte bara att bita ihop lite?.... I dessa lägen stod jag ibland med tänderna hårt ihopbitna, sammanbitet förklarade det läge jag satt i medan tårarna brände bakom ögonen, ledsen blev jag för misstron och förbannad över den situation jag satt i helt utan att ha fått välja. Men jag skulle aldrig någonsin visa att dom gjorde mig ledsen. Tuff eller dum, välj själv, men sån är jag.

Den underbara mannen fick en tuff tid framför sig då jag inte kunde handla mat, inte laga mat, knappt äta tillsammans, inte orkade städa eller vara social. Jag orkade inte höra TV,n så där fick han sitta själv, orkade inte med surriga platser och ville helst inte träffa folk och möta folks frågor och i vissa fall medömkan så överdrivet framtonad att jag ville spy, låt mig vara bara kände jag en lång tid.
Har också haft mycket dåligt samvete över mina barns uppväxt med den skitmorsa jag kände mig som, när jag glömde packa frukt, gymnastikkläder eller bara brusade upp för att jag egentligen inte orkade med mig själv, jag hoppas och tror att jag uppvägt det under de senare åren då jag försökt vara en diplomatisk hjälpsam och glad mamma. Men ibland kan jag se på kort från när de var små och bli jätteledsen över den mamma de missade, den jag ville vara....
Jag hade turen att dottern blev hästintresserad och kunde dela mitt intresse så där la jag då en stor del av min ork för att ge henne möjlighet att träna och tävla vilket jag vet att hon uppskattade väldigt, vi fick också en tuff period då hon mådde fruktansvärt dåligt en tid och jag märkte att min fina dotter skar sig själv i ren ångest. Det är omöjligt att förklara hur man som mamma fixar tanken på att ens dotter mår så dåligt att hon skär sönder sig, det tog ju ett tag innan jag fattade vad som hände och när jag väl fattade ville hon inte ta emot min hjälp. Det är också en lång story och jag ska göra ett eget inlägg om detta men vill tillägga att hon idag mår bra och inte har skurit sig på flera år.

Dotter och vår förra lillprins Gazol.

Det var en jobbig grej att acceptera att det fanns två av mig, en före utbrändheten och den som fanns nu. Jag såg likadan ut men ändå så många olikheter, jag fick problem att lära mig att säga nej, jag har alltid varit en hjälpsam typ som gillat att göra folk glada och det har även gjort mig glad. Det är inte en lätt match att säga nej, speciellt när man inte egentligen vill erkänna att man mår dåligt och verkligen inte vill basunera ut det kors och tvärs...
Sen har vi ju det här med att det inte syns, jag har träffat endast tre stycken genom denna tid som faktiskt bara genom att titta i mina ögon ser hurdan dag jag har, bra gjort av dem då jag alltid vill dölja det och försöker se så pigg och fräsch ut som jag kan.

Såklart stannade inte livet för att jag inte mådde bra, livet rullade liksom helt hänsynslöst på. Saker gick sönder som vanligt ;-) vi flyttade till en villa på samma ort, nya ännu större akvariumet gick sönder och vi fick riva upp hela källaren, jag fick cystor och behövde operera mig igen, bilens turbo skar, hästen halt igen osv...

Som grädde på moset när man tycker att man är på botten blev jag misshandlad av en ytlig bekant, min näsa gick av på flera ställen, skinnet sprack och näsan satt i en ny position under mitt högeröga. Detta resulterade i att jag fick göra två operationer för att återställa näsan och näsans läge, minns min panik när jag vaknade efter första operationen och inte kunde andas, det var bland det värsta jag känt och det var med nöd och näppe jag genomgick den andra operationen men jag ville inte ha en jättesned och knögglig näsa.
Efter detta fick den underbara mannen sjukskriva sig ett antal månader då jag blev jätterädd att vara ensam hemma, en vidrig känsla att vara sårbar, jag har ju alltid varit så tuff och stark.
Ryser när jag tänker på den natten, sånt ska inte hända!
Trodde inte heller jag skulle överleva den dagen min älskade pappa endast 60år dog ifrån oss, jag förlorade en far, barnen en morfar och jag förlorade min bästa vän och den enda jag faktiskt kunnat prata öppet om mina tankar och känslor runt min utbrändhet och allt annat livet erbjöd också för den delen... Ååå, vad jag saknar min pappa än idag trots att det snart gått fem år, världens bästa!

Syrran pappa och jag 1999

Givetvis vore det konstigt om den underbara mannen gick igenom denna period utan att även han ärras, för på sidan av vårt kaos hade han fortfarande så svårt att säga nej när folk ville ha hjälp med än det ena, än det andra. Han har ett fysiskt krävande jobb att sköta samtidigt som han under alla dessa år dragit det tunga lasset hemma. Han har alltid stått vid min sida, kanske inte alltid förstått, kanske inte alltid tyckt som mig, inte alltid uppskattat situationen, men alltid funnits där, för mig, för barnen och familjen. En dag brast det för honom också.
Då följde en besvärlig tid då vi fick puffa och stötta varandra ganska mycket, tursamt nog var detta när jag själv hade börjat leta mig uppåt så vi fixade den perioden, det var inte lätt och kul men det gick!

Vi två = alltid!

Sen tillkommer den lilla detaljen försäkringskassan, hur vissen man än är möter man även där en stor misstro, jag vet inte hur många undersökningar jag varit på och hur många gånger jag fått försvara den häst jag hela tiden haft, om det inte vore för henne hade jag nog knappt gått upp ur sängen vissa dagar. Att sen ha en liten glädje att faktiskt orka något alls eller komma till skott med något alls är faktiskt en härlig känsla när annat ser mörkt ut. Jag red aldrig mer än varannan dag och fick massor av hjälp av min far och den underbara mannen så jag skulle kunna orka ha kvar mitt vattenhål, hästen.

Min fina Gazette tidigt 2000 tal.

Hela tiden söker jag svar och lindring, hos läkare, massörer, akupunktörer et,c dessutom har jag provat allt som finns att köpa på hälsokosthyllorna provat tarmrensning och mer därtill. Inte förrän förra året hittade jag något som faktiskt fungerade för mig, jag har fått mer energi, är nog liiite piggare, mindre värk och bättre humör. Kan göra ett eget inlägg om det men mitt liv fick ett helt annat utgångsläge och jag är enormt glad.

Läkare förresten, vissa är faktiskt som ett skämt... Även där har jag fått höra att jag ser för fräsch ut för att kunna vara sjuk, ska man måsta komma hasande in och lägga sig på golvet och grina hysteriskt för att folk ska lyssna på vad man säger, säger jag att jag är trött, då är jag trött inte ska man väl behöva köra ett skådespel för att en läkare ska inse allvaret i orden?
Tillslut ville man knappt gå på de besök man måste göra för sin sjukskrivning, lite förnedringskänsla över dem. Ofta nya läkare, dra om heeela historien, förklara sig, försvara sig....

Jag mår inge braaaaaa.

Någonstans runt den tiden vi beslöt oss för att skaffa en egen oas att bo i nämligen denna gård, började jag landa i detta och började förstå att om jag skulle få ett drägligt eller faktiskt bra liv gällde det för mig att börja leva i min utbrändhet. Jag försökte sluta bli besviken när jag inte orkade något eller glömde något utan bestämde mig för att det var ok att jag gjorde det. Övade bort frustrationen för min ständiga migrän och kroniska värk i min mage, jag tvingade mig att se de ljusa stunderna som fanns och lärde mig att bara stanna upp ett ögonblick, andas och vara glad över allt jag hade, ett liv, en familj och mina barn.
Dessutom lärde jag mig att inte bry mig om vad andra tycker och tänker, lärde mig att inte skämmas om jag sa nej på en fråga om hjälp och jag lärde mig att skilja äkta vänner mot mindre äkta. Lärde mig lita på min intuition i många avseenden, har inga som helst problem att läsa av en människa, sann eller falsk.
Däremot dömer jag aldrig, folk är som dom är, jag kan gilla människor som är udda i andras ögon, jag kan gilla folk som sticker ut, tycker annat, bara de är ärliga.
Avskyr verkligen skitsnackande, vändakappaneftervinden folk som sitter missunnsamt och gnäller bakom andras ryggar, usch säger jag samtidigt som jag tycker synd om dem, dom missar ju sitt liv i jakten på fel i andras...

Att snacka bakom någons rygg, falskt och fult!

Det tog mig alltså fem, sex år att börja kunna lära mig leva med detta och jag lär mig fortfarande. Jag har begränsningar och behov jag måste lyssna jättenoga på. Jag är inte frisk från min utbrändhet, jag ligger hela tiden på en fin gräns av vad jag klarar av men om jag lyssnar på kroppen och tar saker i min takt och på mitt sätt fungerar det.
Såklart har jag än idag dagar då jag inte fungerar som jag vill, är just nu inne i en period av mer trötthet, inte så konstigt efter Bla detta! Sitter just nu med en tuss papper intryckt i näsan som tyvärr gärna blöder friskt när jag är sliten, men istället för att tycka synd om mig själv, gnälla om hur sliten jag känner mig tänker jag, snart vänder det och jag försöker tänka på och prata om positiva saker och uppskattar om min närhet gör detsamma.
Kanske hjälper det mig på något sätt att skriva ner delar av en såpass jobbig tid i mitt liv, detta är inget jag tidigare delat med mig av till någon i denna utsträckning. Känn dig utvald:)

Jag driver nu min gård själv, här står fn 13 hästar som jag har hand om 365 dagar om året och jag ser det som en seger varje dag jag kliver upp ur sängen.

"Att vakna med en molande trötthetskänsla i hela huvudet, med ögon som är grusade som efter en sömnlös natt och försöka röra på en kropp så matt att det känns som man har gele i armar och ben. Det har varit min vardag sen snart 15 år"

Men,

Jag lever, jag finns, jag kan och jag vill.