måndag 14 januari 2013

utbränd eller bara lat?

Jag kan lova att det är fler än en som sneglat på mig med just den frågan, bara för att man inte har ett gipsat ben eller så, har jag ofta, väldigt ofta fått höra. Du ser inte sjuk ut!




Tror vi alla någon gång stått i det läget att man inte orkar mer, på ett eller annat sätt, i en eller annan situation?
Vi har ju också olika nivåer av tolerans och grundenergi eller tjurskallighet att palla med olika mycket.
En dag nådde jag min gräns.
Detta var år -99 jag var 29 år och barnen var 4 och 6 år, jag hade jobbat fullt sen den yngsta var ett och på sidan av detta hade jag mitt privatliv som var format som jag ville ha det.
Jag var enormt pedantisk och ville ha det städat och prydligt, hade en umgängeskrets jag ville vårda med fikastunder, middagar och givetvis ställa upp på alla som behövde en hjälpande hand. Vi hade en hund, en katt, en kanin, några undulater och ett stooort akvarium. Både för att jag alltid älskat djur men också för att jag ville att barnen skulle växa upp med djur runt sig. Sen hade jag en häst som stod uppstallad hos mina föräldrar, (vi bodde inte på gården då) ihop med en kompis som också hade häst turades vi om med skötseln, men det blev många vändor ut till stallet då.
Under denna tid arbetade den underbara mannen extremt mycket i princip dygnet runt i veckorna och helgerna gick oftast åt till att bygga något, antingen åt oss själva men oftare åt någon annan. Har man svårt att säga nej så har man.

Några år innan det brast fick jag en långvarig halsfluss som eskalerade till lunginflammation, ambitiös och plikttrogen som man är tog jag under denna period några alvedon och åkte till jobbet ändå. Då jobbade jag på ett lager där det skulle packas saker, såklart var det ofta alltid brått och det var inte ett latmansgöra, inte så smart när man har 40gradig i feber flera dagar i sträck.
I efterhand förmodas det att det var här min resa in i utbrändhetens värld började, jag märkte rätt så snart att orken blivit sämre och att jag blev trött på dagarna men inte tusan slog jag av på mitt tempo ändå. Man kör!
Och livet rullade på, barnen krävde sitt, djuren sitt, vännerna sitt och såklart den underbara mannen sitt. Detta toppat med två vattenskador i radhuset vi bodde i ena pga diskmaskinen den andra pga akvariet, den senare drabbade också vår granne och innebar att vi under smällkallaste vintern gick på betonggolvet med byggfläktar surrande, kul! not...
Vi hade (som vanligt) också otur med bl,a trasiga bilar, varmvattenberedare, halt häst, och en liten brand i köket.
Höll på att glömma att jag visst fick operera bort cellförändringar tre gånger, såklart med en stor oro då min farmor gick bort drygt 55 år gammal av problem i samma område...

Nu blev det nästan väl gnälligt inlägg men jag tror att allt detta hjälpte till att driva mig över kanten.
Trots att jag började somna när jag satt vid köksbordet, på toaletten, i bilen och ibland ståendes på jobbet ville jag inte slå av på takten. Man blir korkad i de principer man tror att man måste ha, jag skulle bara klara av att göra allt som jag alltid gjort och såklart ville jag inte att någon skulle märka att jag inte kände mig ok, pokerfejs på, hela tiden!
Givetvis sökte jag upp läkare och en av dem hittade ett lågt värde på min sköldkörtel som han genast började medicinera, då jag inte märkte någon förbättring alls ökade han dosen massor under en period och jag mådde skitkonstigt och blev definitivt inte bättre. Tillslut när jag tuppade av på jobbet åkte jag till sjukhuset där de konstaterade att jag var totalt felmedicinerad och hade kraftiga biverkningar av det. Avgiftning bums.
Efter den dagen blev jag sjukskriven, jag var utbränd i båda ändar, helt och fullständigt slut!
Klipper här och fortsätter i ett annat inlägg hur jag fick lära mig leva med en kropp jag inte kände igen, inte förstod mig på och inte ville ha.

3 kommentarer:

  1. Oj då, det hade nog räckt med ett fåtal av de sakerna du beskrev för att jag skulle ha gått in i väggen... Vad mycket på en gång! Jag hade ett sådant år 2010, då sa mitt hjärta (fysiska ;)) ifrån och det fick jag ju villigt lyssna på och ändra min vardag för. Kan säga att jag inte var i närheten av så många saker samtidigt som du beskrev ovan... Ser fram emot att läsa fortsättninen! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, inge kul när den fysiska kroppen säger ifrån, hoppas du är bättre nu! kram

      Radera
  2. Det ska bli jätteintressant att läsa om din resa från utbrändheten och framåt. Kanske att jag också skulle berätta. Gick in i min vägg 2002, snart 11 år sedan.

    SvaraRadera