En (moral)fråga...

Hur sliten och trött jag än må vara måste jag ändå småskryta lite med att jag väldigt väldigt sällan är förkyld eller sjuk på det sättet.
Tänker jag efter har jag inte haft flunsan eller ens en förkylning på över ett år och då har jag ändå haft folk i huset samt i stallet som hostat, snorat och haft ont i halsen.

En fundering apropå förkylningar är hur sjuk kan man måste vara innan man bestämmer sig för att inte vistas i offentliga miljöer för att undvika att smitta ner andra.
Det där tänkte jag oerhört mycket på sista vintern när min pappa levde, han gick ju då på kraftiga cellgifter som slog ut hans immunförsvar vilket innebar att han givetvis skulle undvika att träffa sjuka folk.
Eftersom jag och min pappa sågs väldigt ofta och dessutom gav jag honom sina sprutor var det viktigt för mig att inte släpa dit några extra onödiga baciller.
Då vet jag att jag nästan blev förbannad på folk som hostade och snörvlade överallt, jag frågade alltid mina vänner om de var friska annars hoppade jag över att ses just då. Tvingade ungarna att inte släppa hem kompisar som var sjuka, men de kom ju ändå och hostade och snörvlade här hemma....

Nu säger jag inget om man kommer till stallet förkyld, däremot magsjuga... då får man INTE komma hit! ;-)

Igår när jag var iväg och lämnade in mina ansökningar var den som hjälpte mig väldigt sjuk, helt blankögd, hostade och snöt sig hela tiden. Det tycker inte jag är juste, en liten förkylning är väl ok, men totalt däckad, då håller man sig hemma för allas skull!
Moraltanten har talat! :)

Men en frisk sådan och det är något att vara glad över och just idag har jag en "vara glad över" dag!

Jag är glad över min underbara man och barn. Jag har en härlig gård och två friska fina hästar.
Solen skiner så att jag ser allt damm, vilket betyder att jag har synen kvar, absolut något att vara glad över.